Tekniker

Räckning/sträckning
Smide handlar om att flytta material. När man sträcker ett material driver man det åt ett håll. Det är alltså den mest grundläggande tekniken. Förflyttningen sker på så sätt att man endast ger materialet en väg att vandra på. Oftast använder man nederkanten på hammaren för att driva materialet framåt. Man kan också lägga materialet över städkanten och därmed driva det ännu effektivare. Penen på hammaren kan också användas för att sträcka ett material. Vid sträckning deformerar man ofta materialet. Man gör så att säga hack och ojämnheter i det. Detta spelar dock ingen roll. Ojämnheter rättar man till efter hand. Det viktigaste är att driva materialet med så lite arbetsmöda som möjligt.

Breddning/pening
Penen är den smala delen på hammaren. Den används för att driva materialet åt sidorna. Banen på hammaren driver vid en rak träff materialet lika mycket åt alla håll. Penen driver materialet främst åt långsidorna. Vill man snabbt få ett material att bli bredare, använder man penen. Man kan också använda sig av städets sparrhorn eller diverse sättar.

Bockning
Bockning betyder helt enkelt att man böjer ett material i en skarp vinkel. Det görs lämpligtvis över en kant, t ex städkanten. I varje smedja bör det finnas ett skruvstycke. Skruvstycket är bra att ha till hands vid bockning.

Stukning
Stukning är att slå ihop ett material så att den uppvärmda delen blir större. En bit rundjärn som värms i ena änden, ställs på högkant på städet och sedan bearbetas i andra änden kommer att pressas ut mot städet. Den varma delen kommer att pressas ihop och svälla ut. Som kompensation kommer järnbiten att bli kortare. Det finns många sätt att stuka ett material på, men alla handlar om att ge ett visst parti mer material än vad det redan har.

Ansättning
En ansättning är en skarp uttunning av materialet. Det görs t ex genom att man placerar ett material över en städkant och sedan låter hammaren träffa med halva banen utanför städet. På så sätt driver man ut materialet som ligger innanför städets kant, eftersom det kläms mellan hammare och städ, medan däremot materialet som placerats utanför städkanten går fritt och därmed inte bearbetas.
Andra sätt att ansätta ett material är att slå det mot en avplanad sätt. Vill man ha en skarp ansättning bör man alltid använda skarpa kanter att slå materialet över, annars får det samma utformning som t ex städets kant.

Klyvning
Klyvning är, precis som det låter, en delning av ett material. Delning kan göras på flera olika sätt. Man kan givetvis använda en bågfil, men det är ganska tråkigt. Istället kan man använda en mejsel eller ett avskrot (eller båda). Använder man en mejsel behöver man ha slägghjälp, eftersom man måste hålla i både material och mejsel. Det finns två sorters mejslar för klyvning, beroende på ifall man ska klyva ett varmt eller kallt material; dessa kallas varm/kallmejsel eller varm/kallskrotsmejsel. Det är viktigt att man inte låter mejseln gå igenom materialet helt. Eggen skulle i sådant fall träffa städet och båda tar stryk, eftersom båda är härdat stål. Dessutom kan flisor flyga ur mejseln och skada både smed, släggdräng och andra. Istället lägger man en järnplatta över städet när mejseln nästan är igenom. Låt slägghjälpen slå lösare slag också så att avslutningen blir mer kontrollerad. Klyver man över ett avskrot ska man låta hammaren arbeta utanför avskrotet den sista biten. På så sätt glider hammaren vid sidan av avskroten när materialet delas. Det går även att hålla mejseln utanför städet om man använder mejsel, risken är att man kröker materialet något.

Att locka upp hål
Hål gör man med en lockmejsel (även kallad hålstamp). Man bör alltid märka ut hål innan man slår dem, lämpligtvis med ett körnarslag. När man lockar upp hål är det extra viktigt (även om det alltid är det) att hålla en hög temperatur. Utan tvekan bör man också använda sig av en slägghjälp. Slå på lockmejseln tills ljudet förändras och en ljusare klang hörs. Det ska då vara en bit material kvar mellan lockmejselns spets och städet. Vänd sedan på materialet varpå du bör kunna se konturerna av hålet som mörka streck (skrapa annars bort glödskal). Placera lockmejseln precis över markeringen och låt slägghjälpen hamra igen. Vid detta sista moment bör materialet vara placerat över ett hål, antingen i städet eller i ett nageljärn av något slag, för att förhindra att två härdade ytor möts.
Det är viktigt att kyla lockmejseln så att den inte blir så varm att den stukar sig i toppen av tungan. Om detta händer kommer det att vara svårt att få ut den ur hålet. Dessutom går härdningen ur.
Lockmejslar kan vara av många olika slag: runda, ovala eller fyrkantiga. Om ett hål är för litet kan man använda en dorn för att förstora upp det. Ett bra sätt att arbeta på om man vill ha ett kontrollerat arbete, är att först borra ett litet hål genom materialet. Hålet styr sedan upp den dorn man slår i genom. Börja med en smal dorn och öka sedan successivt tjockleken. Det är viktigt att materialet är varmt, annars riskerar det att sätta sig. Dornarna bör i detta fall vara avlångt avsmalnande.
Vid smidesverktygssmide är det vanligt att man gör skafthål. Om verktyget skall utsättas för hammarslag, vid slagytan ovanför hålet, är det viktigt att man har ämnesmarginaler. Se till att väggarna runt hålet är rejält tilltagna och att slagytan ligger på ett lämpligt avstånd från hålet. Det finns annars risk för sprickbildning och i slutändan ett trasigt/farligt verktyg.
Eftersom man inte förlorar speciellt mycket material vid upplockning av ett hål, kan man få starkare hål. Slår man upp hålet med ett kattöga och sedan använder en dorn, kommer man inte att förlora något material alls.
Det går även att borra upp hål i både järn och stål. Det gör att man kan dirigera ett hål om det är viktigt att det är rakt och centrerat.

Nitning
Nitning är ett traditionellt sätt att sammanfoga material. När man nitar, slår eller borrar man först ett hål. Sedan värmer man en nit. Det enklaste är att placera niten i hålet och sedan värma med gas. Det kan vara bra att vara två om man värmer i ässjan, eftersom man annars måste byta verktyg efter att man placerat niten i hålet. En nit kan slås fasetterad, rundkullrig, eller platt beroende på ändamål och smak. För att göra den rund måste man dock använda sig av en sätt med rätt form.
En nit ska sticka upp 1.5 gånger nitens tjocklek över materialet innan den slås. Rörliga delar som nitas kan med fördel värmas upp och vickas fram och tillbaka för att niten inte ska låsa materialet.
Om en nit är upp till 6 mm tjock kan den slås kallt. Nitar över 6 mm slås alltid varmt.

Krampor/svep/krympförband/
Ett svep är ett metallstycke som slås runt en eller flera materialdelar för att hålla dem på plats eller i dekorativt syfte. Ett svep kan också användas för att dölja fogar som inte bör synas (t ex svetsfogar). Krympförbandet ska sitta så hårt att inte de delar som det håller har en möjlighet att röra sig. Det kan bli svårt att få den effekten om man är tvungen att arbeta vidare på ett föremål efter det att svepet är satt, svepet kan lossna av vibrationerna. Därför är det mycket viktigt att man inte använder för mycket material i ett svep. Helst ska ett svep ligga så att det sluter sig i två avfasade kanter som passar i varandra. Se till att ytorna är väl avslutade och passar i varandra. Krävs det kan man lägga svepet omlott.

Vridning
Vridning kan göras på många olika sätt. Vanligast är att man använder vridning i dekorativt syfte, i t ex ljusstakar, man kan dock tillverka träskruv med denna metod.
Vridning görs helst kallt. Även tjocka material kan vridas kallt, i t ex en svarv. Tunnare stycken vrider man för hand. Fäst då helt enkelt materialet i ett skruvstycke och använd t ex en skiftnyckel att vrida med.
Vrider man däremot varmt är det mycket noga med temperaturer. Temperaturskillnader gör att materialet vrids olika mycket på olika ställen. Se därför till att ha en jämn temperatur över hela arbetsstycket. Detta görs enklast genom att låta arbetsstycket vila i elden ett tag utan lutftintag, så att temperaturen jämnas ut. Det kan vara svårt att kompensera ojämn vridning i efterhand.
Vridning görs emellanåt åt två håll. Först vrider man åt ett håll, sedan åt det andra osv. Ett annat dekorativt tillvägagångssätt är att slå skrodade (se dekorationer) spår längs med sidorna på arbetsmaterialet. Dessa spår bildar sedan längsgående streck inuti vridningen i rent dekorativt syfte.
Det finns varianter där man klyver upp fyrkantsjärn i fyra delar på längden och sedan vrider hela stycket så att en slags spiral bildas, men detta är överkurs.