Smeden har ofta stått i både härskarnas och folket tjänst och på flera  vis deltagit i samhällets utveckling. Ofta har vapen haft en framträdande roll i historien och skickliga smeder kunde vara avgörande vid olika strider om härravälde. Yxan har en lång tradition som både vapen och nyttoverktyg. I boken Vapnens Historiaa kan man läsa en hel del om bland  annat  stridsyxor och andra vapen. Om stridsyxaan kan viläsa följande;

"Stridsyxa  Till stenålderns äldsta redskap räknas handkilen, ett av flinta grovt tillknackat verktyg, vilket även torde ha använts som vapen. Först  sedan handkilen försetts med ett träskaft, i vars övre kluvna del den spetsiga stenen nedpressades och fastbands, kan man emellertid tala om en yxa. Genom sin klyvande och därför kraftigare verkan blev yxan en farlig konkurrent till klubban.

Under förhistorisk tid uppfattade den primitiva människan åsknedslaget som en kastyxa, nedslungad till jorden av den mäktige solguden. Yxan blev därför en gudasymbol, vilken särskilt i Eufrat och Medelhavsländerna kom att spela en framträdande sakral roll.

I de germanska länderna begagnades yxan företrädesvis som vapen. I Norden blev stridsyxan under yngre stenåldern krigarens huvudvapen. Härvid är att märka, att någon klar differentiering mellan arbets- och stridsyxor ursprungligen inte synes ha förelegat. Först i och med skafthålsyxornas uppträdande under framskriden yngre stenålder kan man med säkerhet peka på speciella enbart för krigsbruk avsedda yxor. Bland dessa märks i främsta rummet den båtformiga stenyxan, vilken med sin finpolerade yta och sin fulländade strömlinjeform bär vittnesbörd om en utomordentlig formkänsla. Båtyxan anses ha kommit till Norden med ett söderifrån framträngande germanskt "stridsyxefolk", vilket invaderade den skandinaviska halvön omkring tvåtusen år f.Kr.

Vid yngre stenålderns slut undanträngdes stridsyxan ur den nordiske krigarens beväpning av spjut och dolk. Ännu under tidig bronsålder begagnades emellertid vapenyxor, vilka dock främst torde ha burits som värdighetstecken.

Först under järnåldern upplevde den germanska stridsyxan en renässans. Tidigast synes detta ha varit fallet hos frankerna, vilka under merovingerskedet förde en kortskaftad kastyxa, fransisca, som huvudvapen vid sidan av svärd och spjut. Fransiscan var ett fruktansvärt instrument i de frankiska krigarnas händer, då den, enligt vad Procopius upplyser, med aldrig svikande precision på 10-12 stegs avstånd slungades mot motståndarens huvud.

Hos de nordiska folken spelade yxan en framträdande roll under folkvandrings- och vikingatiden. Som bekant bar vikingatidens fullrustade krigare, förutom olika skyddsvapen, svärd, spjut och yxa. Av denna beväpning synes yxan ha injagat den största skräcken i de hemsökta folken. Ännu på 1100-talet-talet betraktades yxan som nordbornas speciella attribut. Så omnämner t.ex. den bysantinska prinsessan Anna Komnena i Alexiaden de från ultima Thule kommande väringarna som "de yxbärande".

Vikingatidens stridsyxor, vilka ofta hade yxbladen ornerade med rika inläggningar, förekom i varierande form. Sålunda fanns en kortskaftad yxa, taparyxan, vilken likt fransiscan synes ha begagnats som kastvapen. Vidare märks skäggyxan, uppkallad efter eggpartiets kraftigt neddragna undre del, det s.k. skägget, samt bredyxan. Den senare, vilken var försedd med ett kraftigt utsvängt eggparti, var de saltstänkta nordiska fribytarnas vapen par préferénce. Varhelst vikingar dragit fram möter man denna långskaftade yxa, vilken vanligen gick under benämningen dansk yxa. Det är yxor av sistnämnda typ, som återges i händerna på Bayeuxtapetens anglosachsiska fotsoldater, vilka med väldiga yxhugg angriper den invaderande styrkans ryttare.

Även om yxan från början var ett utpräglat fotfolksvapen, medförde dock svärdets och ryttarspjutets otillräcklighet gentemot den tilltagande kroppsbepansringen att yxan även började begagnas av de beridna. Så skedde redan under första korståget, vilket antyder att impulsen utgått från Orienten, där rytteriet sedan gammalt förde yxor. Ryttaryxan var ett kortskaftat, kraftigt vapen, vilket med hjälp av en särskild bälthake bars vid bältet. På 140o-talet försågs dessa s.k. bältyxor i Frankrike och Tyskland med kilformade och trubbeggade yxhuvuden, vilka skulle underlätta krossandet av mot¬ståndarens plåtskal.

Vid 1400-talets-talets slut undanträngdes yxorna ur ryttarbeväpningen - här bortses från Östeuropa, där ryttaryxor begagnades ännu på 1700-talet - av den ovannämnda ryttarhammaren. Fotfolkets yxor kvarlevde emellertid alltjämt. Ännu på 1400-talet begagnade de med paverser (sättsköldar) utrustade fotsoldaterna kortskaftade kastyxor. Vid sidan av dessa användes emellertid också långskaftade yxor av varierande utseende. Bland dessa kan nämnas den skotska lochaberyxan, vilken karakteriseras av det hackknivliknande yxbladet och den i skafthålet anbragta järnkroken. Vidare märks den i Norden och Östeuropa populära berdichen, en skäggyxa med halvmånformigt utdraget eggparti.' Till sistnämnda yxtyp anslöt den flamländska spjutyxan, vilken vanligen benämndes "Goedendag" Samtliga dessa yxor framstår med sina förlängda skaft som direkta övergångstyper till hillebarden.

Långt efter det att yxan förlorat sin militära betydelse (till sjöss fördes yxor, s.k. änterbilor, så länge krigsskeppen var av trä) bars den som tjänstetecken av regementsprofosserna, militära ordningsvakter eller "fältpoliser", vilka bl.a. hade till uppgift att ur fältlägren "usparka och utvisa liderliga kvinnfolk":

"Undan ur vägen! Se hur profossen med plymager svänger guldyxan tills allt blir undanröjt"

Även bergsmän och allmoge begagnade yxan som ett slags paradvapen. Ännu under 1800-talet-talet förde sålunda bergsmännen rikt utstyrda processionsyxor, s.k. bergsmansyxor, medan t.ex. de norska bönderna gick till kyrkan med käppar, vilkas kryckor utgjordes av klena yxhuvuden. De sistnämnda "bondyxorna" härstammar, som framgår av yxhuvudenas utseende, från vikingatidens stridsyxor."