Nya inlägg

  • Inga inlägg att visa.

Topic-icon Ytbehandling

  • Johan Sangberg
  • Johan Sangberg Profilbild Författare till inlägg
  • Offline
  • Administrator
  • Administrator
  • Jag har sysslat med hantverk och teknik hela mitt liv. Smider konstsmide och skissar och målar.
Mer
18 år 10 månader sedan #5622 av Johan Sangberg
Ytbehandling skapades av Johan Sangberg
Linolja
Innan man linoljebränner ett föremål måste det kratsas. Kratsning kan göras i en borrmaskin om man har en krats att fästa i den.
Linoljan som används bör helst vara rå, men kokt linolja fungerar också. Skillnaden mellan rå och kokt linolja är att att den råa har färre tillsatser. Kokt linolja är sällan kokt numer utan har istället uppnått sina kvaliteter med hjälp av kemiska processer, vilket gett orenheterna som följd. Linoljebränning ger ett visst rostskydd, men framförallt ger det den svarta färgen som smidet är så känt för. Linoljebränning luktar illa och är inte hälsosamt. Det är därför bäst att linoljebränna på ett ställe med god ventilation och under fläkt eller skorsten. Utomhus kan också vara ett alternativ. Gasol går utmärkt att få upp värmen med.
Börja med att värma upp materialet ordentligt. Det ska inte vara rött, utan bör ha en temperatur på cirka 300 C. Ta sedan en trasa med måttliga mängder linolja på och stryk över materialet. Rökutvecklingen ska vara kraftig och oljan som stryks på ska försvinna helt så att ytan får färg. Oftast behöver man dock stryka på ett par gånger. Om materialet är för varmt kommer linoljan att helt brinna upp och ytan blir grå. Har man för låg värme kommer linoljan istället att bli brun. Dessutom blir materialet kletigt och jobbigt att hantera. Om man strukit på linolja och materialet varit för kallt, så kan man bara fortsätta att värma tills man kommer upp i rätt värme. Linoljebränning är ofta svårare än den verkar, men resultatet är å andra sidan snyggt.
Linoljeindränkt tyg är självantändande. Det innebär att en trastuss som man lägger åt sidan kan spontanantändas, vilket inte är så lyckat. Se därför till att antingen elda upp en använd linoljetrasa, lägga den på ett ställe där den kan brinna utan risk (ässjan) eller förvara den i en sluten metallburk.
Linolja behöver inte brännas. Man kan stryka på ett tunt lager linolja bara för att förhindra rost, utan att bränna den. Se bara till att kratsa föremålet ordentligt innan.

Bivax
Bivax kan strykas på ett föremål. Om föremålet är linoljebränt kommer det att ge den svarta färgen mer lyster. Om materialet endast är kratsat kommer det åtminstone att fungera som ett rostskydd.

Målning
Man kan självklart måla metallföremål, vilket dock är ganska tråkigt. Tips om vilka färger som har just de kvaliteter du söker får du nog bäst av färghandlaren. Målning kan ge ett bättre rostskydd och man kan faktiskt få det att se linoljebränt ut. Man måste då använda sig utav en kraftigt uttunnad färg, så kraftigt att den nästan är som vatten. Den ska även vara halvblank. Ytan kan gärna vara syrabehandlad eller åtminstone kraftigt kratsad. Stryker man sedan på bivax så kan resultatet bli riktigt lyckat. Att målning inte är lämpligt vid smidesverktygstillverkning är ganska uppenbart. Många verktyg utsätts för hög värme. Eftersom färger brinner upp och ger en ofta ohälsosam ånga, är det inte att rekommendera. Konstsmide och liknande är naturligtvis en helt annan sak; då handlar det om smak och uttryck mer än något annat.

Tjärbränning
Förr i tiden var det vanligt att man tjärbrände smide. Man värmde helt enkelt upp föremålet tills det blev rött. Sedan doppade man det i trä/stenkolstjära. Tjärbränning ger ett ypperligt rostskydd. I sammanhanget kan nämnas att det är renheten av järnet som avgör hur lätt något rostar. Kemiskt rent järn rostar inte, det är orenheter som fosfor och svavel som gör att ett föremål rostar.

Syrabehandling
Syrabehandling är egentligen ingen ytbehandling, utan först och främst en rengöringsprocess. Man kan blanda salpetersyra och svavelsyra i vatten, men bäst är saltsyra. Blandningen bör vara cirka 5%. Efter ett tag kan mer syra behöva tillsättas då den urlakas. Blanda inte olika metaller i samma bad. Häll alltid syran i vattnet, aldrig vattnet i syran.

Dekoration
Mejslarna och punsarna som används är lättillverkade. Det går alldeles utmärkts att tillverka dem med fil och/eller bandslip. Vill man kan man självklart smida till dem något innan man filar. Materialet är lämpligtvis silverstål. Framförallt anlöpningen är viktig. Om mejseln är för mjuk kommer den att behöva slipas om hela tiden. Är den för hård går den av. Se därför till att härdning och anlöpning är noggrant gjort. Det kan vara bra att ha en härdning som är för hård ute i spetsen och sedan blir mer och mer anlöpt längre in på punsen. När man arbetar med den kommer den då att gå av och man blir tvungen att slipa till den. På det viset kommer punsen att gå av ända tills man kommit in till det ställe som är rätt anlöpt och har bäst resultat. En sådan puns kommer att hålla länge och vara beständig gentemot det man arbetar i.

Skrodning
Skrodning innebär att man punsar dekorativa linjer och liknande i materialet. Skrodning är framförallt vanligt inom silversmidet.

Taushering
Taushering innebär att man slår ner ett större material i järnet, t ex en silverplåt. Man kan även slå ner silvertråd som läggs tätt samman. På så sätt täcker man järnet och får en vacker och blank yta som man t ex kan gravera i.

Inkrustering
Inkrustering betyder att man slår in en tråd av något mjukare material i metallen. Det kan vara mässing eller koppar, men först och främst silver. Vikingarna var bland andra förtjusta i inkrusterade vapen.
Man inleder med att måla upp det mönster man vill slå in (börja med ett rakt). Sedan använder man de olika mejslarna för att slå upp en skåra.

1. Slå upp en skåra i materialet med skärmejsel och hammare

2. Slå ner den underliggande kanten i skåran med hjälp av hålpunsen. Slå hålen i en ganska flack vinkel i förhållande till materialet, så att de kryper långt in. Slå dem med så litet hål som möjligt.

3. Fäst tråden genom att slå ett slag med plattpunsen. Fäst tråden i hela skåran, men du behöver inte slå ner den helt. För att undvika punsmärken i det omkringliggande materialet kan du istället slå ner det på städet med en hammare.

4. När tråden är helt fäst i materialet är det dags att fila och putsa. Desto nogrannare man är desto finare blir resultatet, som med allt annat.

Det finns troligtvis flera sätt att experimentera med mejslar och tekniker. För att få skåran formad som en laxstjärt, där botten är bredare än toppen, kan man säkerligen utforma mejslar med den formen. Eftersom jag inte försökt ännu, tar jag inte upp några praktiska förslag här. Allt tekniken egentligen bygger på är att kanterna vid skåra nyper fast tråden så att den inte kan hoppa ut. Exakt hur man får kanterna till att göra just detta är upp till var och en.
Att dekorera verktyg kan säkerligen vara roligt. Verktyg som utsätts för värme och/eller värme är dock inte lika lyckat att dekorera med inkrustering och liknande. Knivblad som bänds mycket är heller inget bra utgångsläge för en varaktig inkrustering. Damaskerade klingor eller härdade material är också svårbearbetade, även om det säkert går att arbeta även med dessa med rätt verktyg och teknik.
Det finns många effekter att få med inkrustering. T ex kan man tvinna två trådar av olika material och slå in. Om man dessutom tvinnar dem åt olika håll och slår två tättliggande skåror och sedan slår ner trådarna brevid varandra bildas ett fiskbensliknande mönster.

Vällning
Att välla går ut på att slå samman två järn eller stål till ett. Detta görs vid mycket höga temperaturer, då järnet är vitt och t om ger ifrån sig enstaka gnistor. Det är viktigt att man har en ren miljö i ässjan vid vällning. Undvik med andra ord slagg och oxidskikt. Träkol är att föredra vid vällning, då det är renare.
Vid vällning måste man ha ett flussmedel. Det traditionella flusset är finmalen kvartssand. Andas bara inte in den, då den orsakar stenlunga. På apoteket finns borax att köpa. Det är ett vitt pulver som fungerar utmärkt som flussmedel. Flussmedlets funktion är att se till att ingen oxidation sker mellan ytorna. Ha fluss runt hela den del av arbetsstycket som berörs.
1.Värm upp delarna så att de får en röd färg. Strö därpå på borax som smälter och klibbar fast. Slå ihop delarna så att de ligger tätt samman och strö på lite mer borax.

2. Värm tills de första gnistorna visar sig och materialet är vitt. Slå sedan ihop delarna med lätta och snabba slag. Se upp för gnistorna som skvätter omkring. Använd alltid skydd för ögon och händer vid vällning.

Damaskering/mönstervällning
Damaskering är den mest komplicerade smidesmetoden. Den går ut på att man varvar härdbart och ickehärdbart material, i en vällningsprocess. Beroende på hur man viker och vrider metallerna, bildas olika mönster. Dessa mönster tas fram genom att behandla ytan med syra.
Den flexibilitet som ett lågkolhaltigt järn har gör att ett oflexande stål kan böjas och bändas betydligt kraftfullare utan att brytas. Denna fördel erhålls utan att förlora stålets härdbara effekt. Man kan därför få hållbara klingor i knivar, svärd och liknande, som dessutom är vackra och skarpa. Damaskering är inget man behöver kunna för att smida sina smidesverktyg och jag tänker inte gå in på det närmare här. Det tillhör däremot allmänbildningen att veta vad det är.

Verktygens skaftning
Beroende på vad för slags verktyg man ska skafta väljer man material. Till släggor hammare och andra verktyg som man ska hamra med, används hårda träslag; lämpligtvis ask eller hickory. Dessa handtag ska vara väl avpassade till verktyget och ska sitta fast hårt. För de övriga verktygen, såsom kattögon och lockmejslar används slanor som man inte bearbetar utöver en viss anpassning till storleken på ögat. De ska helt enkelt vara obarkade och någorlunda löst sittande grenar som trycks in i skaftögat. Detta är viktigt av flera olika anledningar. För det första ska de inte vidarebefordra stötar och liknande till handen. Dessutom ska de vara så tunna att de går av om de träffas av en slägga (av säkerhetsskäl). Hassel är utmärkt att skafta verktyg med. Det växer ofta i lämpliga tjocklekar och det är väldigt värmetåligt, om det bevaras oskalat.

Johan Sangberg
Sidan laddades på: 0.080 sekunder
Powered by Kunena Forum